Kallar ”Tillsammans” ett mästerverk i sitt slag

Nu hyllar Ingmar Bergman den nya generationen svenska filmregissörer.
I en kommande intervju med Sveriges Television kallar han ”Tillsammans” för ett mästerverk och ”Före stormen” för djupt imponerande.
I en ny intervju av Gunnar Bergdahl, chef för Göteborgs filmfestival, lovordar han framför allt Reza Parsas ”Före stormen”, som han alltså kallar ”djupt imponerande”.
Lukas Moodyssons ”Tillsammans” får betyget ”ett mästerverk i sitt slag”. ”En storartad andrafilm”, säger Bergman i samma andetag som han i förbigående lägger några nya lovord till allt beröm ”Fucking Åmål” redan fått.
Intervjun kan ses som en uppföljare till Bergdahls tv-sända samtal med Bergman 1997. Då blev det rubriker om att han dömde ut de nya svenska filmerna.
Även om han fortfarande ofta bara imponeras av den tekniska skickligheten och kan tycka att de ”ofta inte har något att säga”, så är det tydligt att körningarna av nya svenska filmer på egna bion på Fårö blivit mer stimulerande.
Det är en avspänd Bergman vi möter. Han inleder med att själv nyfiket fråga: ”Hur började ditt filmintresse?”
”Dämonerna” – som de stavades i memoarboken – kommer på tal flera gånger, men dödsångesten har blivit mindre med åren.
Nu har han också ett ”överlevnadsprojekt”, som Erland Josephson kallar det.
Tv-produktionen ”Anna”, som ska spelas in senare i år, började vid skrivbordet som ”Nio dialoger för valfritt medium”. ”Anna” som – det är han mycket noga med – inte är någon fortsättning på den snart 30 år gamla ”Scener ur ett äktenskap”.
FOTNOT: ”Ingmar Bergman: Intermezzo” får premiär på Göteborgs filmfestival nästa fredag och sänds i SVT1 29 januari 22.15.
Torbjörn Wahlstedt

Att beskriva skådespeleri är bland det svåraste man kan ge sig på – det inser man nästan dagligen om man läser kultursidor.
Visst kan man förmedla sin tydliga känsla av att Meryl Streep är en av de mest begåvade som spelat framför en filmkamera. Få ens försöker analysera vad hon kan som de flesta andra inte kommer i närheten av. Jag beskrev för många år sedan hur hon i ”Den franske löjtnantens kvinna” till och med kunde förmedla en tydlig gräns där den skådespelerska hon spelar kliver in i gestaltningen (av titelrollen), som om hon slog på en strömbrytare. Långt senare hörde jag henne i en talkshow nämna den rollen som ett exempel på att hon inte är nöjd med allt hon gjort.
Skådespeleri när det är som allra bäst och fungerar utan invändningar, skulle kunna sammanfattas med några rader ur en 60-talsdikt av Tomas Tranströmer:
”Det som är jag i honom vilar.
Det finns. Han känner inte efter
och därför lever det och finns.”
Så upplevde jag i princip varenda rolltolkning av den mästerlige och djupt saknade Björn Granath. Jag inser att knappast någon skådespelare betytt mer för Dramaten de senaste decennierna. Så vitt jag minns spelade han aldrig en huvudroll (när han inte gestaltade en Dario Fo-monolog), men varenda en av hans större och mindre biroller satte en tydlig prägel på och förhöjde upplevelsen av föreställningen. Med Granaths för tidiga bortgång blir det ett antal rolltolkningar vi aldrig kommer att få se, eftersom ingen annan skådespelare kommer att göra något ens i närheten av vad han skulle kunnat göra.
Från de senaste åren minns jag särskilt ett par Shakespeare-roller: Som Buckingham i ”Rikard III” personifierade Björn Granath maktens hantlangare så det grymma ekot kändes in i vår tid (och skulle blivit än tydligare om han kunnat göra om rollen vid årets nypremiär). Och hans Malvolio i ”Trettondagsafton” blev samtidigt den roligaste och mest tragiska tolkning av rollen jag upplevt.
En blandning av sorg och glädje känner de flesta av oss också inför att Gösta Ekman är död: En rad komiska gestaltningar framkallade hejdlösa skratt, oftast ändå med en tydlig personlighet – inte sällan med en klang av vemod inför allt i dennes liv som inte blev som vederbörande tänkt sig.
Jag kommer alltid att bära med mig några av hans riktigt tunga ”genombrottsroller” på film; ”Mannen som slutade röka” och ”Ägget är löst” där Hasse & Tage i honom hade sett möjligheter ingen annan anat.
Man hade önskat att Gösta Ekman i ytterligare några år orkat fortsätta som Dramatenregissör, och som en mästare i traditionen fortsatt förmedla egna erfarenheter från ett liv på scen. Även om ”Den girige” slog publikrekord, tycker jag att den verkliga pärlan blev ”Främmande språk” – den engelska pjäsen som sammanfattar livet genom några scener i ett kollegierum där några föga färgstarka individers mindre lyckade karriärer tydliggörs. En gestaltning av det vardagsgrå där Ekmans regi fick skådespelarna att lysa utöver det vanliga (som ju för Dramatenskådespelare nästan alltid innebär mästarnivå), i en pjäs man garanterat aldrig kommer att få samma behållning av om man skulle träffa på den i någon annans regi.
Jag ägnade en stor del av hösten åt att skriva svenska texter till några sånger från Jacques Brels sista skiva (för Tommy Körberg som sedan framfört dem i Berwaldhallen). I en av sångerna reflekterar den cancersjuke Brel över sin kommande död; ”Brytas ner, tyna bort…” – alternativt att han överlever i ytterligare ett halvt sekel:
” Helst slutar man sitt lopp
Med hundraårssalut
Ger livet lyckligt slut
En gubbe utan skam
Av kvinnor lyfts man opp
Man öppnar tandlös trut
Och skrålar ’Amsterdam’”
Få konstnärer får gå in på sitt andra sekel, men det händer: Vera Lynn gjorde det nyligen, och förra året fyllde Svend Asmussen 100. Han kunde inte längre använda ”den konstnärliga armen” (högra) för att spela fiol, men en värdig sista födelsedagsmåltid sägs det ha blivit. Jag minns en spelning i återinvigda Nalen. Asmussen var 83 år men skämtade om att det var hans ”Nalendebut” (han lär märkligt nog aldrig ha varit där de legendariska åren) och om hur han i sin ungdom spelade med Edith Piaf som i tur och ordning ”avverkade” de andra medlemmarna i orkestern men att sejouren tog slut innan det blev hans ”tur”. Betydligt yngre medmusikanter lät honom briljera i ett par timmar i en klass där han aldrig kommer att få en konkurrent.
Torbjörn Wahlstedt

Många välförtjänta minnesord har ägnats Robert Broberg. Men jag har inte sett någon erinra sig den serie framträdanden som för mig kom att bli första kontakten med denne i sina bästa stunder (inte så få) geniale ord- och tonvrängare.
Platsen var Radiohuset – en av de studior som från 60-talet (och förhoppningsvis än i dag) använts till studioinspelningar inför publik. Programmet hette "Thores trekvart". Då omåttligt populäre Thore Skogman ledde radiounderhållning sänd en gång i veckan under ett par säsonger senare delen av 60-talet.
Orkesterledare var Ivan Renliden – som bland mycket annat för just Broberg skrivit det fantastiska marina arrangemanget till "Båtlåt" – vars maka blivit min mammas bästa väninna; grannfruar i ett höghus i Farsta strand.
Ett fast inslag i "Thores trekvart" en tid kallades "Julia & Robban", en sorts komisk dialog som byggde på kontrasten mellan ung och urgammal. Robert Broberg bör ha varit någonstans mellan 25 och 30. De riktigt stora framgångarna med Carola, Barbara och andra "Tjejer" skulle dröja ytterligare några år. Julia var en av pilsnerfilmens och buskteaterns veteraner, Julia Caesar, då 80+. Hon gjorde i den vevan även succé som Svensktoppsartist genom att ryta fram "Annie från Amörka" med en röst som – när hon lustspelade i Tantolunden på 40-talet – bar ut till tusentalet åhörare utan mikrofon.
Jag minns inte vad de sa – bara tonfallen; den barska Julia mot Robbans försynta stämma. Jag vet inte vem eller vilka som skrev, men antagligen sa de småroliga samtalen något om tidsandan. Skulle vara roligt med ett hörselprov i repris, som en påminnelse om en sort (manusskriven radiodialog) som en gång var självklar men knappast torde återuppstå.

Så gott som varenda en i Hammarby sjöstad rekommenderar sina vänner att flytta till stadsdelen.
Inte mindre än 96 procent av dem som svarat i en undersökning utförd av Novus (specialiserat på opinions- och marknadsundersökningar), på uppdrag av ekonomiska föreningen och innovationsplattformen ElectriCity, har sagt att de gärna vill att vännerna flyttar hit.
I en motsvarande undersökning i fjol var ”bara” 84 procent lika positiva. Endast 2 procent säger nu att de inte vill rekommendera Sjöstaden.
Den fråga som de boende i Hammarby sjöstad tycker är mest angelägen är båttrafiken. Klart viktigast är enligt hela 52 procent (82 procent om man räknar in de som sätter frågan i andra eller tredje hand) att båttrafiken till innerstan byggs ut, och att man kan åka med både SL:s periodkort och reskassa.
Något annat många saknar (ungefär hälften sätter det som första-, andra- eller tredjehandsalternativ) är fritidsverksamhet för tonåringar. Många var småbarnsföräldrar när de flyttade in i en för 10–15 år sedan ny stadsdel.
I undersökningen kan man också konstatera att det rör på sig i elbilsfrågan. Minst 32 procent (många hade inte satt sig in i ämnet) bor i en förening som har eller ska installera laddplatser. Och ungefär var tredje som köpt eller bytt bil uppger att man tänkt på elbilsalternativet.  För mer än hälften är laddningsmöjligheten avgörande.
Bilpooler är däremot inte särskilt populärt. Endast 14 procent är medlemmar, och bara 23 procent skulle vilja gå med om det fanns en bilpool i deras garage.
42 procent cyklar varje vecka, hälften av dem till och med dagligen.

Magnus Krepper tar över som
Åke Edwardsons kriminalare:
”Jag tycker väldigt mycket om Erik Winter”

En ny Erik Winter presenterar sig i tv-deckarna om den populäre kriminalpolisen – Magnus Krepper har tagit över huvudrollen.
Du lär ha varit tveksam till att spela kommissarie Winter…
–Jag väntade med att tacka ja. Jag ville närma mig böckerna, och höra vad SVT hade för vision med att göra ytterligare en deckarserie. Sen, efter samtalen med SVT och framför allt efter att ha läst böckerna, bestämde jag mig för att tacka ja.
Du gillar Åke Edwardsons böcker…
–Ja, jag tycker väldigt mycket om böckerna. Och jag tycker väldigt mycket om Erik Winter som karaktär, jag kände att det fanns många nivåer att jobba med.
Efter första boken skrev Expressens Nils Schwartz om Winter ”en behärskad snobb med starkt kvinnotycke, ett slags förädlad Gunvald Larsson”. Det har du fördjupat.
–Ja, det hoppas jag verkligen. Det är min strävan i alla fall.
Är det svårare att göra en roll som någon annan gjort tidigare?
–Jag har faktiskt inte ägnat det en tanke, det som har gjorts tidigare, om jag ska vara ärlig. Och alla inblandade är nya. Det finns ingen kvar.
Nils Schwartz skrev om boken ”Vänaste land” att ”brottsutredningen i stort sett bara består av dialog”.  Det märks inte i filmen. Det dröjer ovanligt länge innan dialogen kommer i gång…
–Jag känner inte igen hans beskrivning. Och jag tycker väldigt mycket om den boken. Det finns mycket av samhällskritik, och en väldigt bra reflektion av integrationspolitiken.
Hur förbereder du dig inför en roll?
–Jag vill gärna bygga upp en förhistoria om personen i fråga; vem han är och relationer och allt. Och när det gällde själva polisarbetet kände jag också ett behov av att träffa kriminalpoliser i Göteborg. Så jag umgicks med dem i fyra dar, för att få en känsla av stämningar. Sedan får man ta med sig det och göra nån sorts omvandling, man ska ändå göra den berättelse som finns.
Du har hunnit med en imponerande rad av film- och tv-roller. Jobbar du hellre med film än teater?
–Det känns som att jag gör lika mycket teater. Teatern är ändå nån sorts grund att vända tillbaka till. Det är svårt att leva på bara film i Sverige. Jag försöker varva.
I Winter-serien jobbar du med din fru, Sanna Krepper, som spelar rättsläkare. Var det något du föreslog?
–Nej, det var helt oberoende. Det kom som en liten överraskning faktiskt.
Och så har du nyligen dykt upp i ”Solsidan”, som Mia Skäringers bror…
–Ja, han är med i två avsnitt, tror jag. Det var kul.
Torbjörn Wahlstedt