Det här är ett fall av falsk, eller åtminstone halvfalsk, marknadsföring.
Rollen som Libby i ”Sensommardagar” var visserligen den sista som Bette Davis fullbordade, men innan hon dog hann hon påbörja ytterligare en film. Att hon inte avslutade sin insats berodde dock inte på ohälsa. Nej, detta gäller Bette Davis. Hon lämnade en filminspelning för sista gången på grund av oenighet med – regissören, eller producenten eller bolaget (jag har inte hittat någon säker uppgift).
Regissören Larry Cohen lär vara klar med ”Wicked stepmother”. Och det Davis hann göra för filmen finns med, ty i valet mellan att följa ”kartan” och att behålla Bette Davis och skriva om manus torde beslutet ha varit självklart.

Fotnot: Bette Davis (1908–1989) lämnade inspelningen av ”En häxa till styvmorsa” efter att 11 minuter med henne hunnit spelas in. Enligt Davis för att hon inte fick igenom de ändringar i manus hon begärt. Det finns uttalanden av regissören både om att hon var missnöjd med hans jobb, och om att hon skyllde på manus medan den egentliga anledningen var ohälsa och att hon var rädd för att inte få fler jobb om det blev känt hur sjuk hon var.

Jag träffade Peter Weir 1985, när han var i Cannes med ”Vittne till mord”. Då berättade han vad som kom att avgöra hans konstnärsbanas inriktning.
–Jag var med i en grupp gamla studenter som gjorde revyföreställningar på universitet och småteatrar. Vi gjorde provprogram för en tv-serie. Jag gjorde korta filmsketcher, en del surrealistiska och med svart humor. Men så åkte jag på semester till London 1971 och såg ”Monty Python”, och då var det slut för mig. De var så bra, fantastiska.
–Tillbaka i Australien mötte min partner mig på flygplatsen. Statliga tv ville göra en serie med 13 halvtimmes humorprogram. Jag frågade om de sett ”Monty Python”, och de frågade vad det hade för betydelse. För mig var allt slut. Jag sålde allt mitt material, och inriktade mig på att göra långfilm. Men tv-serien blev en succé.
Om Weir inte hade gjort denna Londonresa hade flera filmer kanske inte blivit av. Humor har inte varit det viktigaste elementet i hans filmer, men nu torde det bli ändring. I hans senaste spelas huvudrollen nämligen av Robin Williams. I ”Dead poets society” spelar han en engelsklärare i New England. Han får sina elever att nygrunda det gamla sällskap som har gett namn åt filmen. Det unga gänget sätter sig i en grotta och läser Thoreau och andra favoritpoeter.
Den största elevrollen spelas av en ung man vid namn Robert Sean Leonard som får ge prov på sitt agerande även i ett avsnitt ur ”En midsommarnattsdröm”.

Fotnot: ”Döda poeters sällskap” fick svensk premiär i början av 1990, och kom att bli den i särklass mest uppmärksammade och diskuterade filmen i början av 90-talet. Men som bekant kan inte heller den beskrivas som i första hand humoristisk. Det var för övrigt genom den filmen som uttrycket ”Carpe diem” kom att bli minst sagt slitet.