”The cook, the thief, his wife and her lover” heter Peter Greenaways senaste film. Några dagar efter premiärvisningen på Venedigfestivalen i somras träffade Torbjörn Wahlstedt honom på Hotel des Bains, hotellet i ”Döden i Venedig”.

Döden brukar inte vara långt borta i Greenaways filmer. Han skildrar den i regel kallt, utan märkbart engagemang.
”The cook, the thief, his wife and her lover” väcker starkare känslor, och sällan har meningarna varit så delade bland svenska filmkritiker.
–Jag har tagit bort en del filter och inte hållit publiken på distans som tidigare. Jag har tillåtit en del av de starka känslorna att slå igenom, eftersom jag är argare nu än jag varit.

Beror det på Thatcher och Storbritannien i dag?
–De är nog mer av ett politiskt uttalande än en del av mina andra filmer. Jag arbetar mer med estetik än politik. Hur vi ser på oss själva i världen intresserar mig mer. Men den här filmen handlar om konsumism, hur vi bildligt och bokstavligt proppar i oss. Det kan vara en kommentar till Thatchers Storbritannien, där det enda som intresserar är pengar och där andra värden inte betyder något.

Så filmens budskap blir att konsten och kulturen är nödvändiga?
–Ja, det är en historia om en kvinna mellan tre män – hennes man som är fullständigt tom, en satanisk figur utan centrum, kocken som representerar konsten, en av de mindre konstarterna men väl så viktig, och älskaren som representerar kunskap genom böcker. Hon inleder ett förhållande med den sistnämnde för att få kärlek och styrka till att kunna förgöra sin man.

Du har med skådespelarnas hjälp skapat mer levande karaktärer än i tidigare filmer.
–Det kan diskuteras. Jag har låtit dramatiken utvecklas lite mer. Jag tror inte att film måste fungera som massagte, som masturbation för åskådarens känslor och attityder.
–Jag började som målare. När man ser en tavla, börjar man inte gråta eller skratta. Man tar den till sig på ett mer intellektuellt, begrundande sätt, även om den kan beröra känslorna. Jag är mer apollinisk än dionysisk.
–De bästa filmerna är ett slags visuell filosofi. Om man ser på film som en viktig konstform, som jag verkligen gör, måste man sätta värde på filmer på samma sätt som på vår kulturs andra stora konstverk – jämställa Sixtinska kaptellet med ”Citizen Kane” eller Beethovens femma med ”Pansarkryssaren Potemkin”.
–Så mycket inom framför allt den amerikanska filmen är skräp, kitsch, förgänglig underhållning. Filmkonsten förtjänar bättre än så. Så många filmskapare förslösar detta fantastiska medium.

Den konst som du har inspirerats av denna gång och som kommer till tydligt uttryck i den stora tavlan i restaurangen, är det 1600-tal?
–Det är perioden 1590–1670, den holländska konstens guldålder.
–Jag ser fortfarande måleriet som den främsta konstformen och filmen som bara en utvikning eller utveckling. Vi vet alla att filmen är på väg att dö som en bred konstform och att tv tar över. Jag är säker på att när både filmen och tv-n är döda, kommer man fortfarande att måla och teckna.
–Det finns en kontinutitet i 2000 års europeiskt bildskapande. Alla problem en filmskapare kan möta har behandlats och lösts av många stora konstnärer. Jag råkar vara verksam i slutet av 1900-talet så jag kan använda filmen som duk.

Arbetar du visuellt när du skriver manus? Ritar du ett storyboard?
–Mina manus är mycket detaljerade. De består inte bara av dialog, utan där finns beskrivningar av ljud, känslor, färger och så vidare. De kan läsas som en roman eller ett partitur för den orkester skådespelare och tekniker bildar.
–Eftersom film är så dyrt att man måste koncentrera inspelningstiden, är det nödvändigt att vara väldigt väl förberedd. Men trots min bakgrund ritar jag inte storyboards, eftersom det gör bilderna så färdiga. I Hitchcocks filmer var ju varenda ruta färdig in i minsta detalj. Han skulle ha kunnat resa bort under inspelningen, och så vill jag inte ha det.

Inte bara filmens konstförlaga är holländsk. Du arbetar också tillsammans med en holländsk producent.
–Ja, Kees Kasander. Han producerade ”ZOO” och ”Dränkta i nummerordning”, och efter den här har vi ett kontrakt på ytterligare två filmer under de närmaste åren. Det är idealiskt för mig. Jag kan koncentrera mig helt på att göra film. Jag tror att vårt samarbete kommer att fortsätta i många år.
–Vi har bokat operahuset i Amsterdam vintern 1992 för en opera som jag har skrivit librettot till. För musiken står tio kompositörer.

Går det ihop ekonomiskt? Finns det publikintresse i många länder?
–Den nya filmen är såld över hela världen.

Det ser ut som en mycket dyr film.
–Den kostade en miljon pund (10 miljoner kronor). Kasander är väldigt bra på att få mycket för pengarna, och de två holländare som ansvarar för scenografin är utmärkta – Ben van Os och Jan Roelfs. Filmen är inspelad på bara åtta veckor. Och samarbetet med skådespelarna har varit väldigt bra. De har inte fått bra betalt men ville så gärna vara med, när de hade läst manuskriptet.
–Om man gör upp en lista över de 100 bästa filmer som gjorts skulle man finna att nästan alla gjorts billigt. Det är svårt att göra bra film med mycket pengar. Jag kommer bara på två exempel – ”2001” och ”De fyra ryttarna” (The four horsemen of the apocalpyse, Vincente Minnelli 1961).
–De bästa filmerna är mycket personliga, präglade av en mans fantasi. Särskilt i USA är det som om filmerna görs av kommittéer.

Var hela restaurangen uppbyggd på en gång eller spelade ni in scenerna i ett rum i taget?
–Parkeringen, köket och restaurangen var uppbyggda på rad, precis som det ser ut i filmen, i en enorm studio, studio 6 i Elstree, där ”Vem satte dit Roger Rabbit?” och en del sekvenser för ”Indiana Jones” har spelats in.
–Studion är inte ljudisolerad, och det skapade en del problem. Vi spelade in under vintern, så man kan höra vinden utanför eller regn som faller på taket. När vi var klara med scenerna där, revs allt, och sedan byggdes toaletten, sjukhuset och biblioteket. Allt hann vi med inom de åtta veckorna.

Du använder olika färger för olika rum.
–Som framgår av mina tidigare filmer är jag inte så förtjust i traditionellt berättande. Jag kan skriva om 2000 människor eller en. Jag kan ta livet av hjältinnan i början eller i slutet.
–Jag letar efter olika abstrakta sätt att organisera mitt material. I ”Dränkta i nummerordning” var det siffror, i ”ZOO” var det alfabetet, och en tidigare film byggde på ekvationer. Jag ville nu hitta ett nytt universellt system, och det blev regnbågens färger – de sju färger som tillsammans skapar vitt.
–Blått står för kyla, området utanför restaurangen. I köket är det grönt, djungelns färger, som står för växande, mat och vegetation, och det visas grönt ljus när det är säkert i trafiken. Rött är det i den råa restaurangen, för blod och fara, där det mesta av våldet utspelas. Toaletten förväntas stå för olika uttömningar, men den har himlens vita summa av färgerna, eftersom det är där de älskande träffas. Barnsjukhuset är gult som står för moderskap. Och blblioteket är gyllenbrunt, för litteraturens guldålder, färgen på gamla böcker och guldbokstäverna på gamla band.

Handlingen utspelas under nio dagar. Vad är tanken bakom det?
–Från början hade jag tänkt mig tio dagar. Jag ville närma mig enhet i tid och rum. ”Arkiteketens mage” utspelas under exakt nio månader, och jag ville även nu ha en tydligt defninierad tid. Filmen är uppbyggd på tre system – färgerna, de nio dagarnas ätande och för det tredje äter man sig igenom en måltid, börjar med förrätten den första dagen och slutat med dessert och kaffe.

Samarbetet med kompositören Michael Nyman har pågått i många år, och han lär kopplas in långt innan filmen är inspelad.
–Till film har det alltid funnits musik, men alltför ofta är det så att när filmen är klar, ringer man upp en kompositör och ber honom titta på filmen och skriva något. Det är för sent för mig. Musiken måste på något sätt organisera och strukturera bilderna.
–Jag har känt Michael Nyman i 25 år, våra barn går i samma skola och vi umgås privat. Vi har försökt samarbeta som Eisenstein och Orokofejev gjorde med ”Storm över Ryssland”, innan inspelningen började.
–Musiken var till stor del klar så att jag kunde spela den för skådespelarna på platsen och de kunde anpassa sitt agerande till den.

På det sättet är det väl särskilt italienare som har arbetat.
–Fellini och Nino Rota till exempel – ett mycket lyckat samarbete.

Har du hållit fast vid manuset genom inspelning och klippning?
–Om man jämför manuset med filmen, ser man att de ligger mycket nära varandra. Den första versionen av filmen var uppåt två och en halv timme, och det var för långt. Filmdistributörer vill ju kunna ha tre föreställningar under en kväll, så filmen måste ned till kring två timmar. Vi har klippt bort en del, men den musik som klipptes bort finns med på skivan med filmmusiken.
–En del av Albert Spicas (tjuvens) repliker har klippts bort. Det förändrar inger. Han bara pratar ju på hela tiden. Och så har en kärleksscen i biblioteket klippts bort, men bara för att göra filmen kortare. De flesta filmer är för långa, så det var nog bra.

Albert Spica spelas av Michael Gambon. Var det ”Den sjungande detektiven” som fick dig att fastna för honom?
–Jag beundrar den serien mycket. Men Michael Gambon har också en lång scenkarriär bakom sig med flera Shakespeare-roller, och han är alltid engagerad någonstans. Nu spelar han teater med Jack Lemmon.
–Rollfigurerna i filmen heter Michael, Richard, Georgina och Albert. Från början ville jag att Albert skulle spelas av Albert Finney, Richard av Richard Bohringer, Michael av Michael Gambon, och Georgina av Georgina Hale. Det gick inte att genomföra på grund av andra engagemang och så vidare. Och Michael Gambon sa att han hellre ville spela tjuven. Han gör det briljant, och det går inte att tänka sig någon annan i rollen.

Alan Howard som spelar älskaren, vad har han för bakgrund?
–Han har också Shakespeare-erfarenhet, han har en fantastisk röst och har spelat alla de stora ”tänkar”-rollerna. Bland annat var han med i Peter Brooks uppsättning av ”En midsommarnattsdröm” tillsammans med Helen Mirren som i sin tur har spelat mot Michael Gambon i ”Antonius och Cleopatra”.
–Att skådespelarna hade arbetat tillsammans var ju en fördel.

Är det klart vilken som blir nästa film?
–Ja, ”Propero’s books”, en version av Shakespelares ”Stormen” där Sir John Gielgud ska spela alla  rollerna. Och jag har skrivit färdigt den film vi ska spela in nästa vår.
–Nu skriver jag på två tilmer som ska bli fortsättningen på en trilogi där ”The cook, the thief…” är rösta delen. Andra delen blir ”Love of ruins”, där arkeologi används som maten här, och den tredje ”The man who met himself”, bygger på Narcissos-myten och är en fortsättning på en del idéer från ”ZOO”.

Med din produktivitet förefaller det som om du har lätt för att arbeta.
–Jag arbetar länge på idéerna. ”The cook, the thief…” hade jag tänkt på i tre fyra år efter det att jag skrev ”Arkitektens mage”. Men när jag väl sätter mig ned för att skriva, går det fort. Jag skriver hela tiden.
–Om några timmar ska jag flyga hem till London, och säkert kladdar jag ned nånting på ett kuvett på vägen. Jag tycker om att skriva, och det man tycker om är inte något problem.

2 getingar

Morden i Midsomer
Deckare

Ännu ett besök i Midsomer – sommarens andra av faktiskt inte fler än fyra (fler har spelats in men inte hunnit bli klara för export i tid).
Dyra tavlor kan få folk att önska livet ur varann, kanske till och med mörda.
Här börjar det med en liten tant och ”en tavla jag hittat på vinden”. Hon låter sig inte nöjas med den slant som erbjuds för ramen.
Verket blir det stora numret på den lokala auktionen. Målaren har fått namnet Hogson – inte direkt något smickrande namn på en konstnär, men lantliga motiv med frigående grisar verkar ha varit ett favoritmotiv.
Verket som bjuds ut blir dyrt, men pengarna som säljaren får in ska gå till välgörenhet. Fru Barnaby är engagerad även i det lokala konstfrämjandet, så kommissarien gör henne sällskap och kan själv göra iakttagelser. Ond bråd död låter naturligtvis inte vänta på sig.
En intrig byggd på rivalitet decennier tillbaka, som skapar ett svårhanterligt problem för den konstmarknad där tillgången tidigare inte på långt när tillfredsställt efterfrågan.
(Midsomer murders: The black book, 2009)